Angustia..!

Idag.

Skola. Jag låg risigt till, för jag hade inte läst kapitel 20 och 21. Istället fick jag i uppgift att berätta om kapitel 19 (som jag inte heller hade läst!). Som tur var fick vi alla en kvart på oss att förbereda oss och besvara våra frågor (jag läste febrilt igenom mitt kapitel) och jag lyckades faktiskt återberätta det någorlunda bra.

Men det måste bli skärpning!

Jag har ångest. Jag tycker att jag har för lite tid. Jag har prioriterat fel ibland. Jag har slösat bort tid. Gått på några fester utan att ha kul, när man kunde vara hemma, plugga och lägga sig tidigt, gått på salsa fast jag haft ont i ryggen och inte kunnat dansa så mycket som jag velat (som ikväll).

Jag måste plugga mera.

Men jag vill också resa mer.

Idag försökte jag se om jag kunde boka någon typ av resa till Islas de Maiz över påsken. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tyckte det var svårt att bestämma. Hur många nätter? När ska jag åka? När ska jag hem? Hur mycket får en natt max kosta? Hur mycket är förresten dollar i cordobas? Och ska jag åka själv, eller kan jag åka med någon? Men vilka ska åka dit? Och har jag inte hört att alla flyg redan är fullbokade? Det blev fruktansvärt jobbigt. Jag hittade massa hotell, försökte sålla ut de billigaste. Sen fastnade jag i ett projekt, att så att säga "översätta" alla priser till dollar, cordobas och kronor. Jag började göra ett dokument i Google med spalter och räkna ut, att om en natt kostar 10 dollar, så hur mycket kostar det i kronor i 4 nätter? i 5 nätter? i 7?

Jag fick inte gjort så mycket.

Men jag mejlade ett gäng som skulle dit och hörde mig för lite. Pratade med en tjej här på Colibri också. Fick veta att jag skulle gå till en resebyrå och boka (om det fanns biljetter kvar).
Jag gick dit. Och nej, det var fullsmockat på flyget hela påskveckan och halva veckan före. Och jag vill ju inte skippa skolan för att kunna åka till en semesterort. Och jag kunde inte åka buss, för det tar två dygn och det pallar inte min rygg.

Kort sagt. Jag blev ledsen, och frustrerad. Önskade att jag hade varit mera förutseende. Önskade att jag var barn igen och att mamma kunde fixa allt, som hon alltid gör. Jag vill inte vara vuxen...

Klockan tickade, jag grät. Behövde äta middag, men orkade inte. Ville gå på salsa, men tänkte att jg inte hade tid. Bara 50 minuter kvar. 45 minuter kvar... Jag tog mig i kragen, torkade tårarna och gick för att se vad jag kunde laga.

Soppa blev det.

Vattnet började aldrig koka. Jag visste inte hur mycket 2 dl var, så jag hällde förmodligen i för mycket. I med soppapulvret. Tiden tickade. Maten blev aldrig klar. Tillslut bestämde jag att den var klar. Hällde det i en skål. Väldigt hett. Men jag hade för mycket vatten. Det var superäckligt. Jag hällde ut det och åt tre knäckebröd istället på väg till salsan.

Idag lärde vi oss emellertid Merengue. Fyra takter istället för tre. Inte så komplicerat. Men när vi dansade snabbare och sedan i par så var jag tvungen att avbryta. Jag fick ont i ryggen. Kunde inte vicka på höfterna så som man skulle. Provade att bara göra stegen, men efter ett tag gick inte det heller, så jag satt och spelade snake istället. Då tyckte jag att jag prioriterat fel, att jag borde varit hemma och pluggat.
Jag förklarade efteråt för honom att jag hade ryggskott, och han förstod, och jag sa att jag ändå gärna vill fortsätta, men kanske måste pausa då och då. Frågade också om jag kunde få igen de två lektioner jag missat, och det ska jag ta upp med kontoret på onsdag.

Pues... Mina ångestmoment:
Läxor och skola. Måste prioritera det mera.
Nöjen och kompisar. Ska boka påsken, och umgås med kompisar, men inte på skolkvällar.
Salsa och ryggen. Vill, men kan inte dansa fullt ut. Men det kommer...
Ryggen. Måste vara försiktig...

När jag kom hem så låg det en påse med mitt namn på på min säng. I den fanns det två ritzpaket med ost och ett paket med chokladkakor, och ett brev. Det var en dikt, som handlade om att man aldrig ska ge upp. Det var Anne som hade gett mig den. Jag blev så rörd. Hon hade sett att det var något innan jag gick till salsan, och eftersom jag inte orkade förklara så sa jag bara att jag inte var speciellt glad just nu. Då gav hon mig en kram. Den behövde jag.

Jag tvivlar ibland, men det verkar faktiskt som om jag har fått mig några riktigt bra vänner. Tvivlet består av dåligt självförtroende, varför vill de vara kompis med mig? Jag som är så tyst och tråkig...

Men det börjar bli bättre nu. Dels tack vare Annes brev, dels på grund av att jag fått skriva av mig allt i detta inlägg, och dels för att jag har en ny favoritlåt. Vi dansar till den på salsan, och jag köpte den på en gång när jag kom hem, var bara tvungen att ha den. Så nu kan jag öva på salsasteg med Ipoden. :D Det är "Casi un Hechizo" med Jerry Rivera.

Nu ska jag duscha, göra iordning för imorgon och gå och lägga mig.
Godnatt!