Lilla stjärna

Jag läste nyss ut den här boken av Ajvide. Den är inte lika ruskig som de andra böckerna han skrivit- trodde jag först. Naturligtvis var den också blodig och obehaglig som till exempel Pappersväggar, men trots det älskade jag den här boken!

En kort beskrivning. En dag är Lennart ute i skogen för att plocka svamp, då han hittar ett nedgrävt spädbarn. Han lyckas blåsa liv i flickan och hon skriker, men inte ett vanligt barns gallskrik, utan ett klockrent E, en klingande ton. Lennart tar med henne hem och låter flickan växa upp i källaren, instängd från omvärlden, medan han låter henne lyssna på musik som hon härmar och sjunger fantastiskt bra.
Men det blir svårare ju äldre hon blir, och olika omständigheter leder henne till tv-programmet Idol, en vänskap med Teresa och ett uppträdande på Allsång på Skansen som slutar i ett kaosartat blodbad.

Gaah! Jag vill berätta hela boken, men jag kan inte göra det lika bra som Ajvide, så jag säger bara: LÄS DEN! Och rys! :)

Shutter Island

I fredags kväll såg jag på Shutter Island med mina föräldrar. Jag hade faktiskt läst boken först, och tänkt att det här skulle bli en jättebra film, och sen upptäckte jag att den var bioaktuell! Så nu hyrde vi den.
Jag var jättenöjd, medan mamma tyckte den var förvirrande.

Ja, den är förvirrande, men det är meningen.

Filmen handlar om poliserna Teddy Daniels (Leonardo di Caprio) och Chuck (Mark Ruffalo) som ska utreda ett försvinnande på ön Shutter Island. Där finns ett mentalsjukhus/fängelse för knäppa brottslingar, och att en patient lyckas ta sig ur sin cell är ett mysterium.
De anställda på ön är ovilliga att hjälpa till, och Teddy anar ugglor i mossen. Historien blir mer och mer mystisk och invecklad och förvirrande, och mot slutet vet man inte vad man ska tro.

Nu vänder jag mig till alla som har sett filmen.
Jag vill inte avslöja för mycket i beskrivningen, för som ni vet så är det mer spännande att se det själv än läsa om det innan.



Det jag vill diskutera är slutet.
Var Teddy Daniels verkligen galen? Ja, det verkar ju onekligen så, eftersom doktorerna känner till alla detaljer i hans mardrömmar (bland annat, men det är den tyngsta anledningen till att det inte verkar vara en komplott, för hans drömmar kan man inte manipulera).
Så ja, jag har kommit fram till att han var galen. Men! Regredierade Teddy verkligen, eller låtsades han bara?
Teddy sade ju till Chuck: "Vad är bäst, att leva som ett monster eller dö som en god person?"
Vilket jag tolkar som att han är mycket medveten om sin galenskap numera, men att han väljer att låtsas tro vara polisen så att han kan bli lobotomerad och därmed för evigt glömma sitt hemska förflutna, och därmed även slippa spela upp sin teater som polisen Teddy gång på gång. Eftersom han måste acceptera sitt monster-Laeddis för att få leva, så tycker han att det är bättre att "dö".
Det är min teori. Men om han verkligen regredierade, och verkligen bortträngde sina minnen ännu en gång, nä, det hade inte varit lika intressant. Men jag tror på min teori, eftersom han sa det han sa.
Vad tycker ni? :)

Ponyo!

Häromkvällen såg jag och pappa på filmen Ponyo på klippan vid havet, av Hayao Miyazaki. Vi älskar många andra av hans filmer, så vi räknade med att älska denna också. Vi blev inte besvikna. :)


Ponyo handlar om den lilla guldfisken Ponyo som lär känna pojken Sosuke, och då vill Ponyo bli en flicka. Men balansen rubbas då en havsvarelse lämnar vattnet, och det blir fruktansvärda stormar och översvämningar.



Den här filmen är definitivt en barnfilm, men vuxna kan älska den också. Den är aldrig läskig, för trots tsunamivågorna har alla huvudpersoner humöret på topp. Sosukes mamma är störtcool. :)
Ifrågasätt inte något, utan se det som en femårings dagdröm, där alla vuxna hejar på istället för att hindra. Acceptera den ologiska magin och njut. :)

Jag kunde inte sluta fånflina av lycka under hela filmen och efteråt, och glädjetjuten "Ponyo" och "Skinka!" ekade i mitt huvud hela natten. :)