måndag, januari 31, 2011
Tandblekning
Daniel Paris har en tävling där han lottar ut tandblekningsgrejer, och jag hoppas verkligen att jag ska vinna!! :D Har så väldigt gula tänder.. :( Och jag dricker ju varken rödvin eller kaffe och jag röker inte! Tidigare har han tipsat om olika salonger där man kan bleka sina tänder, men det är så dyrt... Så håll tummarna för mig att jag vinner! ;D
Ur arkivet: Mån 3 maj 2004
Jag gillar inte skaldjur. Har väl egentligen aldrig gett de en chans, men hummer har jag testat och det var gott, men räkor tycker jag är för krångligt för att vara värt besväret. I detta dagboksinlägg freakade jag ut totalt när det var räkor i maten:
Räkor och näsblod till middag...
vi fick fiskgratäng idag, den var väldigt god. jag satt djupt förtrollad framför tvn och såg beverly hills. när den var slut hade jag ätit en hel del, men då började jag ägna maten min uppmärksamhet. det var då jag såg dem. råsa, slemmiga och ostbågeformade låg de på min tallrik. jag skrek. mamma och pappa frågade vad det var. när jag påpekade att det fanns räkor på min tallrik sa de bara att de trodde att det var nåt levande i maten eller så... det är så att jag hatar skaldjur. alla i familjen utom jag äter de där hemska äckliga sakerna. (om sanningen ska fram så har jag väl aldrig smakat dem, men jag har ingen lust heller). nu trodde jag alltså att mamma hade ”lurat i mig” räkorna för att få mig att delta i familjens skaldjursentutiasm.
vet ni vad jag gjorde? jag började gråta! jag var arg och frustrerad, för jag hade klart och tydligt alltid sagt att jag INTE ville äta räkor. mamma blev väldigt upprörd och försökte trösta mig. tårarna rann, men jag torkade bort dem och snöt mig. blod. blod överallt. ååå, vad jag hatar näsblod. jag grät ännu mer, påstod att jag var allergisk och att det var räkornas fel att jag fick näsblod. det var då jag fick blodet ner i halsen. äcklat rusade jag upp och spottade i diskhon, det blev alldeles blodigt, såg ut som ett slakthus. vi gick in till badrummet och jag droppade över toan innan jag fick en bommullstuss uppkörd i näsan, men den blev full direkt. det var efter den tredje bommullstussen som läget blev någorlunda stabilt. nu har det slutat blöda. usch!!!!!!
kom på en sak. jag reagerade precis som min lillebror. han hatar lök lika mycket som jag hatar skaldjur, bara det att lök förekommer oftare i måltiderna. han sitter ofta och petar i maten eller vägrar äta för den sakens skull. då brukar jag tycka att nog är han väl dum som inte ens SMAKAR på löken, men jag själv då? jag vill ju inte testa skaldjur. det värsta var nog att jag inte märkte att jag åt räkor förrens jag såg dem. en ögonbindel på Lotte och hon äter vad som helst. *huga*
Ja, jag stavade färgen rosa med ett å på allvar när jag var femton år! *suck*
Räkor och näsblod till middag...
vi fick fiskgratäng idag, den var väldigt god. jag satt djupt förtrollad framför tvn och såg beverly hills. när den var slut hade jag ätit en hel del, men då började jag ägna maten min uppmärksamhet. det var då jag såg dem. råsa, slemmiga och ostbågeformade låg de på min tallrik. jag skrek. mamma och pappa frågade vad det var. när jag påpekade att det fanns räkor på min tallrik sa de bara att de trodde att det var nåt levande i maten eller så... det är så att jag hatar skaldjur. alla i familjen utom jag äter de där hemska äckliga sakerna. (om sanningen ska fram så har jag väl aldrig smakat dem, men jag har ingen lust heller). nu trodde jag alltså att mamma hade ”lurat i mig” räkorna för att få mig att delta i familjens skaldjursentutiasm.
vet ni vad jag gjorde? jag började gråta! jag var arg och frustrerad, för jag hade klart och tydligt alltid sagt att jag INTE ville äta räkor. mamma blev väldigt upprörd och försökte trösta mig. tårarna rann, men jag torkade bort dem och snöt mig. blod. blod överallt. ååå, vad jag hatar näsblod. jag grät ännu mer, påstod att jag var allergisk och att det var räkornas fel att jag fick näsblod. det var då jag fick blodet ner i halsen. äcklat rusade jag upp och spottade i diskhon, det blev alldeles blodigt, såg ut som ett slakthus. vi gick in till badrummet och jag droppade över toan innan jag fick en bommullstuss uppkörd i näsan, men den blev full direkt. det var efter den tredje bommullstussen som läget blev någorlunda stabilt. nu har det slutat blöda. usch!!!!!!
kom på en sak. jag reagerade precis som min lillebror. han hatar lök lika mycket som jag hatar skaldjur, bara det att lök förekommer oftare i måltiderna. han sitter ofta och petar i maten eller vägrar äta för den sakens skull. då brukar jag tycka att nog är han väl dum som inte ens SMAKAR på löken, men jag själv då? jag vill ju inte testa skaldjur. det värsta var nog att jag inte märkte att jag åt räkor förrens jag såg dem. en ögonbindel på Lotte och hon äter vad som helst. *huga*
Ja, jag stavade färgen rosa med ett å på allvar när jag var femton år! *suck*
Ur arkivet: Ons 2 juni 2004
*skratt* Älskar mitt sätt att skriva så inlevelsefullt! :D Läs detta stycke om när jag cyklade och krockade med en fluga. :)
Sen cyklar jag hem.
Precis när jag kommit uppför backen och kör ner i full fart, kommer en ENORM SVART ÄCKLIG FLUGA farande mot mig! Reagerade blixtsnabbt, blundade, vände bort huvudet, sträckte ut handen för att vifta bort flugan, men sekunden efter var det hela över. När jag öppnar ögonen ser jag att styret har vridits utåt mot vägen, och jag ser en stor vit lastbil komma körande (visserligen minst 20 meter bort, så jag var utom fara). Jag hann inte svänga in utan körde rätt ut på gatan. Snabbt hoppar jag av cykeln och lyfter upp den på trottoaren idag.
Därmed var dagens actionfilm över. *skratt*
Sen cyklar jag hem.
Precis när jag kommit uppför backen och kör ner i full fart, kommer en ENORM SVART ÄCKLIG FLUGA farande mot mig! Reagerade blixtsnabbt, blundade, vände bort huvudet, sträckte ut handen för att vifta bort flugan, men sekunden efter var det hela över. När jag öppnar ögonen ser jag att styret har vridits utåt mot vägen, och jag ser en stor vit lastbil komma körande (visserligen minst 20 meter bort, så jag var utom fara). Jag hann inte svänga in utan körde rätt ut på gatan. Snabbt hoppar jag av cykeln och lyfter upp den på trottoaren idag.
Därmed var dagens actionfilm över. *skratt*
söndag, januari 30, 2011
Ur arkivet: Ons 14 juli 2004
Sitter här och dör av skratt, men tyst, det är ju natt, vill inte väcka någon! :P Jag läser ju igenom mina dagboksinlägg och försöker hitta något kul att dela med mig av. Det jag skrattar åt så att tårarna rinner är en dröm jag hade när jag var femton år. Jag kommer till och med ihåg bitar av den när jag läser inlägget! Jag bara måste lägga upp den här! Hoppas ni tycker den är lika kul som jag gör! :D
Jag drömde så märkligt inatt.... Jag drömde att en doktor sa att jag var allvarligt sjuk, och jag skulle vila på en äng bredvid en tågräls. Jag fick inte ens röra mig de första dagarna, och jag fick en massa medicin som skulle rädda livet på mig. Men naturligtvist så steg jag genast upp så fort han hade gått, och började spankulera omkring. Från den här ängen kunde jag se en vacker borg långt därborta, och jag längtade dit. Jag märkte inte ens själv att jag hade feber, jag kände mig hur frisk som helst, så jag struntade i doktorn och började gå ditåt.
Då dök det upp en kille, och jag vet inte om han kidnappade mig eller om jag hängde med frivilligt, men vi gick till den här borgen. Jag var aldrig inne där, för det var krig. Jag fick en lans och sköld och föstes ut bland de andra soldaterna, tillsammans med den här killen. Hela truppen började vandra framåt, å jag och killen halkade efter. Han sa att det var bra att vara långt bak, för då slapp man slåss. Jag tyckte det var lite jobbigt att bära lansen, men gick ändå. Efter ett tag stannade vi och såg soldaterna slåss. Väldigt snart kom alla tillbaka, triumferande. Kungen gick först, och så märkte han mig.
”Vad är det här för en liten tös?” undrade han.
Jag hann aldrig svara, för en dam utbrast förskräckt ”Nej men seee, hon är ju helt febrig! Stackars liten, du måste vila”
Jag blev skräckslagen och rymde från denna galna kvinna. Jag var ju inte sjuk, aldrig att jag skulle låta henne pyssla om mig!
Jag sprang och sprang, fortfarande med lansen och skölden, och då kom jag till en annan borg. Vakterna där blev genast pigga när de såg mig komma springande, de trodde att jag var en knekt som kom med nyheter, men när de såg att jag var en flicka blev de väldigt överbeskyddande.
”Stackars flicka!” De trodde att jag var dotter till kungen i den förra borgen, och de här vakterna sa att kungen var en elaking som till och med lät rusta upp sina flickor i krig!! Vilken fräckhet! Flickor ska inte behöva vara med i krig.
Vilka snälla vakter, tänkte jag, och så blev jag väldigt trött. Lansen och rustningen (som jag plötsligt hade) och skölden var så tunga, så jag bara dråsade ihop. Vakterna rusade genast fram och befriade mig från dessa metalliska tingest. Jag blev genast pigg, och väldigt lätt, så lätt att jag började flyga. Häpet såg de efter mig när jag flög därifrån.
Långt efter landade jag på en öken, och därifrån fortsatte jag gå. Nu började jag känna av feberhettan... Helt plötsligt dök det upp en stor stadsport framför mig! Jag gick in, förvånat, och det var en hel stad där. Jag gick runt och såg charterturister. Efter ett tag kom jag till en pub, det såg väldigt irländskt ut därinne, och jag gick in där. En stor, tjock, rödblommig, mamma-aktig typ kom genast farande och sååg hur sjuk jag var (det verkar som om bara kvinnor kan se min sjukdom, fast doktorn var ju en man..?). Hon föreslog att jag skulle ligga på en luftmadrass ute i havet. Jaha... tänkte jag. Helt plötsligt låg jag på den där madrassen och såg in mot stranden. det såg verkligen ut som ett semester ställe, på Mallorca eller nåt, och på stranden stod det en massa oroliga människor som tittade på mig. Först trodde jag att de vakade över mig så att jag inte skulle dö eller nåt, men så märkte jag att det hade gått hål i luftmadrassen, och jag for runt i luften som en ballong. En stork, snygg och stark kille simmade ut och räddade mig... ;)
Men precis då ändrades drömmen (neeeeeeeeeeeeej) och jag satt på en stor arena. Det pågick något därnere, och jag var åskådare. Plötsligt kom det någon, en vän till mig, och gav mig en körsbärstomat. ”Den visar att du får lov att sitta här på VIPbänken.” Jaha... Jag hade handen utsräckt med tomaten i, och de andra bredvid satt också så. Måste man sitta så här heela föreställningen?? undrade jag...
På scenen föregick det något, det såg ut som en konfirmation. Plötsligt började en av aktiviteterna, och alla ”konfirmander” rusade fram och skrev sitt namn på marken, med stora bokstäver. Publiken hurrade och klappade händerna, jag satt där och undrade vad i helsike som pågick. Äh, tänkte jag och åt upp tomaten, jag går ner och frågar dem. Jag gick dit och en av arrangörerna rusade fram till mig och gav mig en krita. ”Men jag... jag ska väl inte..?” utbrast jag. Han trodde väl att jag oxå var ”konfirmand” för jag var klädd helt i vitt.
Jaha, vad gör jag nu då? Jag stod där med kritan och visste inte vad jag skulle göra. En person knuffade ut mig på scen, publiken jublade, jag stapplade upp, böjde mig och skrev mitt namn. Publikan vrålade, och jag gick tillbaka. ”Bra jobbat” sa alla till mig. Jag fattade absolut ingenting!
Eftersom drömmen blev så knäpp vaknade jag där.
Jag drömde så märkligt inatt.... Jag drömde att en doktor sa att jag var allvarligt sjuk, och jag skulle vila på en äng bredvid en tågräls. Jag fick inte ens röra mig de första dagarna, och jag fick en massa medicin som skulle rädda livet på mig. Men naturligtvist så steg jag genast upp så fort han hade gått, och började spankulera omkring. Från den här ängen kunde jag se en vacker borg långt därborta, och jag längtade dit. Jag märkte inte ens själv att jag hade feber, jag kände mig hur frisk som helst, så jag struntade i doktorn och började gå ditåt.
Då dök det upp en kille, och jag vet inte om han kidnappade mig eller om jag hängde med frivilligt, men vi gick till den här borgen. Jag var aldrig inne där, för det var krig. Jag fick en lans och sköld och föstes ut bland de andra soldaterna, tillsammans med den här killen. Hela truppen började vandra framåt, å jag och killen halkade efter. Han sa att det var bra att vara långt bak, för då slapp man slåss. Jag tyckte det var lite jobbigt att bära lansen, men gick ändå. Efter ett tag stannade vi och såg soldaterna slåss. Väldigt snart kom alla tillbaka, triumferande. Kungen gick först, och så märkte han mig.
”Vad är det här för en liten tös?” undrade han.
Jag hann aldrig svara, för en dam utbrast förskräckt ”Nej men seee, hon är ju helt febrig! Stackars liten, du måste vila”
Jag blev skräckslagen och rymde från denna galna kvinna. Jag var ju inte sjuk, aldrig att jag skulle låta henne pyssla om mig!
Jag sprang och sprang, fortfarande med lansen och skölden, och då kom jag till en annan borg. Vakterna där blev genast pigga när de såg mig komma springande, de trodde att jag var en knekt som kom med nyheter, men när de såg att jag var en flicka blev de väldigt överbeskyddande.
”Stackars flicka!” De trodde att jag var dotter till kungen i den förra borgen, och de här vakterna sa att kungen var en elaking som till och med lät rusta upp sina flickor i krig!! Vilken fräckhet! Flickor ska inte behöva vara med i krig.
Vilka snälla vakter, tänkte jag, och så blev jag väldigt trött. Lansen och rustningen (som jag plötsligt hade) och skölden var så tunga, så jag bara dråsade ihop. Vakterna rusade genast fram och befriade mig från dessa metalliska tingest. Jag blev genast pigg, och väldigt lätt, så lätt att jag började flyga. Häpet såg de efter mig när jag flög därifrån.
Långt efter landade jag på en öken, och därifrån fortsatte jag gå. Nu började jag känna av feberhettan... Helt plötsligt dök det upp en stor stadsport framför mig! Jag gick in, förvånat, och det var en hel stad där. Jag gick runt och såg charterturister. Efter ett tag kom jag till en pub, det såg väldigt irländskt ut därinne, och jag gick in där. En stor, tjock, rödblommig, mamma-aktig typ kom genast farande och sååg hur sjuk jag var (det verkar som om bara kvinnor kan se min sjukdom, fast doktorn var ju en man..?). Hon föreslog att jag skulle ligga på en luftmadrass ute i havet. Jaha... tänkte jag. Helt plötsligt låg jag på den där madrassen och såg in mot stranden. det såg verkligen ut som ett semester ställe, på Mallorca eller nåt, och på stranden stod det en massa oroliga människor som tittade på mig. Först trodde jag att de vakade över mig så att jag inte skulle dö eller nåt, men så märkte jag att det hade gått hål i luftmadrassen, och jag for runt i luften som en ballong. En stork, snygg och stark kille simmade ut och räddade mig... ;)
Men precis då ändrades drömmen (neeeeeeeeeeeeej) och jag satt på en stor arena. Det pågick något därnere, och jag var åskådare. Plötsligt kom det någon, en vän till mig, och gav mig en körsbärstomat. ”Den visar att du får lov att sitta här på VIPbänken.” Jaha... Jag hade handen utsräckt med tomaten i, och de andra bredvid satt också så. Måste man sitta så här heela föreställningen?? undrade jag...
På scenen föregick det något, det såg ut som en konfirmation. Plötsligt började en av aktiviteterna, och alla ”konfirmander” rusade fram och skrev sitt namn på marken, med stora bokstäver. Publiken hurrade och klappade händerna, jag satt där och undrade vad i helsike som pågick. Äh, tänkte jag och åt upp tomaten, jag går ner och frågar dem. Jag gick dit och en av arrangörerna rusade fram till mig och gav mig en krita. ”Men jag... jag ska väl inte..?” utbrast jag. Han trodde väl att jag oxå var ”konfirmand” för jag var klädd helt i vitt.
Jaha, vad gör jag nu då? Jag stod där med kritan och visste inte vad jag skulle göra. En person knuffade ut mig på scen, publiken jublade, jag stapplade upp, böjde mig och skrev mitt namn. Publikan vrålade, och jag gick tillbaka. ”Bra jobbat” sa alla till mig. Jag fattade absolut ingenting!
Eftersom drömmen blev så knäpp vaknade jag där.
Ur arkivet: Tis 1 juni 2004
Stephen King. Den första jag läste av honom var Jurtjyrkogården. En helt otrolig upplevelse! Ofattbart! När jag läst klart den sista raden, med vilt uppspärrade ögon och svagt öppen mun, slog jag långsamt igen boken, reste mig som en zombie, och gick närmast chockad till min bokhög, la ifrån mig boken och tog fram en annan, ”snäll bok”, med delfiner på framsidan, så att jag inte skulle få mardrömmar inatt. Det stod helt still i mitt huvud efter det gastkramande skräckkapitlet. Det var helt enkelt en SUPERCOOL bok, riktigt häftig!
***
Ja, det var en riktigt ruskig bok. :) Har läst den några gånger till sen dess och sett
filmen. Kanske dags att läsa den igen? Men usch, den är så vansinnigt läskig och hemsk! Nä, jag väntar nog ett tag till... :)
***
Ja, det var en riktigt ruskig bok. :) Har läst den några gånger till sen dess och sett
filmen. Kanske dags att läsa den igen? Men usch, den är så vansinnigt läskig och hemsk! Nä, jag väntar nog ett tag till... :)
fredag, januari 28, 2011
Studentpalatset
Sitter på Studentpalatset med denna halvnakna kvinna bakom mig och ska plugga! Det känns som att sitta på ett museum! ;) Jag sitter i en korridor där man får prata i mobil, det var så obehagligt tyst i rummen, man vågar knappt hosta! Så här sitter jag istället, det ekar av de andras prat men det känns mer avslappnande än det sterilt tysta. Ska lyssna på musik också. :)Kram på er! :)
torsdag, januari 27, 2011
Godmorgon...
Klockan är fem i åtta och snart börjar seminariet.. Är lite trött som ni kanske ser. Det blir en lång dag idag, seminarium om fonetik 8 - 10, sen två timmar lunch och så 12 - 14 en lektion i grammatik. Därefter ska jag vara läxhjälpare till en tjej i grundskolan. :)Kram på er! :)
tisdag, januari 25, 2011
Ur arkivet: 26 och 28 november 2003
Hej på er! :)
Jag läser igenom min dagbok som jag skrev på Lunarstorm som jag har sparat i Word-dokument och försöker hitta något mera kul att dela med mig av. Jag irriterar mig på att jag enbart skrev med små bokstäver och att jag skrev så slarvigt. :)
Läste om den gången då jag (14 år) försökte börja spela basket, och var med två kvällar på deras träning men sen så sa tränaren att jag inte platsade eftersom jag var nybörjare och de andra hade spelat i flera år. När jag läste om hur ledsen jag blev så känner jag att det fortfarande gör lite ont... :/ Men det känns samtidigt också som om det inte är jag längre, utan att jag läser om flickan som blev ledsen och känner medlidande för henne.
Detta vill jag dela med mig av, så jag klipper ut de textrader som handlar om basketen.
Ons 26 nov 2003 21:55
sen stack jag till basketträning. det va på en annan skola nu, så jag kom försent. de andra hade redan börjat på en grej, så jag stod bredvid å tittade på när alla gjorde mål hela tiden. de missade nästan inte en enda gång! herregud. sen vare stretching, å lite annat. vi kastade på korgen två å två, testade fintar å körde ”match”. jag lärde mig mycket, å det va kul. sen näre va slut ville tränaren snacka med mig. han sa typ att han inte trodde att det va så kul för mig för att jag va nybörjare å alla andra spelat i fem år. jahapp, tänkte jag. så jag sa: så vi ses inte mer då? han var glad att jag förstod, det var inget personligt eller så.. han försökte förklara å så. -”då skiljs vi som vänner då?” -”självklart” sa jag å log. han va ju fortfarande en söt kille.. ;) så jag gick ner å bytte om. när jag skulle gå började de andra säga saker som, du e jätteduktig, du va bra på å kasta, du lär dig snabbt, å såna saker. jag tackade å sa -”men det tyckte visst inte tränaren”. det var alldeles tyst medans jag berättade att tränaren tyckte att jag inte skulle fortsätta. jag sa att det förstod jag, det hade ju spelat i fem år å jag bara i två dagar... de sa att jag kunde leta efter ett annat lag som oxå var nybörjare, å det tänker jag göra. jag sa att det va kul å lära känna dem å gick. på hemvägen grät jag.. det var första gången någonsin jag hade hittat en sport jag faktiskt tyckte va kul, å med trevliga tjejer oxå. jag hade säkert fått många bra kompisar. jag förstod ju varför jag inte passade in i laget, men jag lärde ju mig. jag tänkte faktiskt träna kastar när jag va hemma (lillebrosan har en boll) men så säger han att jag inte kan va med. det va ju trist.
P.s. Det blev aldrig av att jag letade upp ett basketlag för nybörjare.
Jag läser igenom min dagbok som jag skrev på Lunarstorm som jag har sparat i Word-dokument och försöker hitta något mera kul att dela med mig av. Jag irriterar mig på att jag enbart skrev med små bokstäver och att jag skrev så slarvigt. :)
Läste om den gången då jag (14 år) försökte börja spela basket, och var med två kvällar på deras träning men sen så sa tränaren att jag inte platsade eftersom jag var nybörjare och de andra hade spelat i flera år. När jag läste om hur ledsen jag blev så känner jag att det fortfarande gör lite ont... :/ Men det känns samtidigt också som om det inte är jag längre, utan att jag läser om flickan som blev ledsen och känner medlidande för henne.
Detta vill jag dela med mig av, så jag klipper ut de textrader som handlar om basketen.
Ons 26 nov 2003 21:55 Godafton Sverige! ;P
hehe, hade basketträning idag. jag e arg på suza eftersom hon inte va med.. =( gick själv upp till skolan.. läskigt, eftersom det va så mörkt, å så hade jag aldrig varit där förut. hittade rätt men var där ca en timme innan.. när folk börja komma var det lite stelt, men så lekte vi lite å allt kändes bättre. vi gjorde övningar å sprang massor (jobbigt). jag orkade inte hela tiden å de va inge kul.. menmen.. efteråt tyckte jag det va kul, men jag skulle haft me en vattenflaska.. *flämt*Fre 28 nov 2003 17:50
...sen stack jag till basketträning. det va på en annan skola nu, så jag kom försent. de andra hade redan börjat på en grej, så jag stod bredvid å tittade på när alla gjorde mål hela tiden. de missade nästan inte en enda gång! herregud. sen vare stretching, å lite annat. vi kastade på korgen två å två, testade fintar å körde ”match”. jag lärde mig mycket, å det va kul. sen näre va slut ville tränaren snacka med mig. han sa typ att han inte trodde att det va så kul för mig för att jag va nybörjare å alla andra spelat i fem år. jahapp, tänkte jag. så jag sa: så vi ses inte mer då? han var glad att jag förstod, det var inget personligt eller så.. han försökte förklara å så. -”då skiljs vi som vänner då?” -”självklart” sa jag å log. han va ju fortfarande en söt kille.. ;) så jag gick ner å bytte om. när jag skulle gå började de andra säga saker som, du e jätteduktig, du va bra på å kasta, du lär dig snabbt, å såna saker. jag tackade å sa -”men det tyckte visst inte tränaren”. det var alldeles tyst medans jag berättade att tränaren tyckte att jag inte skulle fortsätta. jag sa att det förstod jag, det hade ju spelat i fem år å jag bara i två dagar... de sa att jag kunde leta efter ett annat lag som oxå var nybörjare, å det tänker jag göra. jag sa att det va kul å lära känna dem å gick. på hemvägen grät jag.. det var första gången någonsin jag hade hittat en sport jag faktiskt tyckte va kul, å med trevliga tjejer oxå. jag hade säkert fått många bra kompisar. jag förstod ju varför jag inte passade in i laget, men jag lärde ju mig. jag tänkte faktiskt träna kastar när jag va hemma (lillebrosan har en boll) men så säger han att jag inte kan va med. det va ju trist.
P.s. Det blev aldrig av att jag letade upp ett basketlag för nybörjare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)