Sitter här och dör av skratt, men tyst, det är ju natt, vill inte väcka någon! :P Jag läser ju igenom mina dagboksinlägg och försöker hitta något kul att dela med mig av. Det jag skrattar åt så att tårarna rinner är en dröm jag hade när jag var femton år. Jag kommer till och med ihåg bitar av den när jag läser inlägget! Jag bara måste lägga upp den här! Hoppas ni tycker den är lika kul som jag gör! :D
Jag drömde så märkligt inatt.... Jag drömde att en doktor sa att jag var allvarligt sjuk, och jag skulle vila på en äng bredvid en tågräls. Jag fick inte ens röra mig de första dagarna, och jag fick en massa medicin som skulle rädda livet på mig. Men naturligtvist så steg jag genast upp så fort han hade gått, och började spankulera omkring. Från den här ängen kunde jag se en vacker borg långt därborta, och jag längtade dit. Jag märkte inte ens själv att jag hade feber, jag kände mig hur frisk som helst, så jag struntade i doktorn och började gå ditåt.
Då dök det upp en kille, och jag vet inte om han kidnappade mig eller om jag hängde med frivilligt, men vi gick till den här borgen. Jag var aldrig inne där, för det var krig. Jag fick en lans och sköld och föstes ut bland de andra soldaterna, tillsammans med den här killen. Hela truppen började vandra framåt, å jag och killen halkade efter. Han sa att det var bra att vara långt bak, för då slapp man slåss. Jag tyckte det var lite jobbigt att bära lansen, men gick ändå. Efter ett tag stannade vi och såg soldaterna slåss. Väldigt snart kom alla tillbaka, triumferande. Kungen gick först, och så märkte han mig.
”Vad är det här för en liten tös?” undrade han.
Jag hann aldrig svara, för en dam utbrast förskräckt ”Nej men seee, hon är ju helt febrig! Stackars liten, du måste vila”
Jag blev skräckslagen och rymde från denna galna kvinna. Jag var ju inte sjuk, aldrig att jag skulle låta henne pyssla om mig!
Jag sprang och sprang, fortfarande med lansen och skölden, och då kom jag till en annan borg. Vakterna där blev genast pigga när de såg mig komma springande, de trodde att jag var en knekt som kom med nyheter, men när de såg att jag var en flicka blev de väldigt överbeskyddande.
”Stackars flicka!” De trodde att jag var dotter till kungen i den förra borgen, och de här vakterna sa att kungen var en elaking som till och med lät rusta upp sina flickor i krig!! Vilken fräckhet! Flickor ska inte behöva vara med i krig.
Vilka snälla vakter, tänkte jag, och så blev jag väldigt trött. Lansen och rustningen (som jag plötsligt hade) och skölden var så tunga, så jag bara dråsade ihop. Vakterna rusade genast fram och befriade mig från dessa metalliska tingest. Jag blev genast pigg, och väldigt lätt, så lätt att jag började flyga. Häpet såg de efter mig när jag flög därifrån.
Långt efter landade jag på en öken, och därifrån fortsatte jag gå. Nu började jag känna av feberhettan... Helt plötsligt dök det upp en stor stadsport framför mig! Jag gick in, förvånat, och det var en hel stad där. Jag gick runt och såg charterturister. Efter ett tag kom jag till en pub, det såg väldigt irländskt ut därinne, och jag gick in där. En stor, tjock, rödblommig, mamma-aktig typ kom genast farande och sååg hur sjuk jag var (det verkar som om bara kvinnor kan se min sjukdom, fast doktorn var ju en man..?). Hon föreslog att jag skulle ligga på en luftmadrass ute i havet. Jaha... tänkte jag. Helt plötsligt låg jag på den där madrassen och såg in mot stranden. det såg verkligen ut som ett semester ställe, på Mallorca eller nåt, och på stranden stod det en massa oroliga människor som tittade på mig. Först trodde jag att de vakade över mig så att jag inte skulle dö eller nåt, men så märkte jag att det hade gått hål i luftmadrassen, och jag for runt i luften som en ballong. En stork, snygg och stark kille simmade ut och räddade mig... ;)
Men precis då ändrades drömmen (neeeeeeeeeeeeej) och jag satt på en stor arena. Det pågick något därnere, och jag var åskådare. Plötsligt kom det någon, en vän till mig, och gav mig en körsbärstomat. ”Den visar att du får lov att sitta här på VIPbänken.” Jaha... Jag hade handen utsräckt med tomaten i, och de andra bredvid satt också så. Måste man sitta så här heela föreställningen?? undrade jag...
På scenen föregick det något, det såg ut som en konfirmation. Plötsligt började en av aktiviteterna, och alla ”konfirmander” rusade fram och skrev sitt namn på marken, med stora bokstäver. Publiken hurrade och klappade händerna, jag satt där och undrade vad i helsike som pågick. Äh, tänkte jag och åt upp tomaten, jag går ner och frågar dem. Jag gick dit och en av arrangörerna rusade fram till mig och gav mig en krita. ”Men jag... jag ska väl inte..?” utbrast jag. Han trodde väl att jag oxå var ”konfirmand” för jag var klädd helt i vitt.
Jaha, vad gör jag nu då? Jag stod där med kritan och visste inte vad jag skulle göra. En person knuffade ut mig på scen, publiken jublade, jag stapplade upp, böjde mig och skrev mitt namn. Publikan vrålade, och jag gick tillbaka. ”Bra jobbat” sa alla till mig. Jag fattade absolut ingenting!
Eftersom drömmen blev så knäpp vaknade jag där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar